Det är fult att luras

Veckan började med en snackisrivstart i sociala medier. Musikern Tommy Nilsson meddelade att han skulle byta namn till Black för att markera en tuffare stil, ackompanjerat av en ganska illa kajalsminkad ny avatarbild på Twitter. En nyhet som inte överraskande engagerade. Så lätt att kommentera, att ironisera över, att dela och skicka vidare.

Efter ett tag kom också spekulationerna igång om vad som egentligen låg bakom det lite märkliga namnbytet. Ulrika Good var en av de första med att fundera över om det inte handlade om en reklamkampanj, och redan på tisdagen fick hon rätt. En ny chokladkaka med lakrits skulle lanseras. Och nu var det inte bara på Twitter och Facebook som det snackades, det blev både kvällstidningslöpsedel och pratprogramsinslag.

Troligen dracks det bubbel på reklambyrån och hos chokladfabrikanten, förhoppningsvis fick artisten bra betalt och draghjälp för sin skiva. Jag kan tycka att det är lite märkligt att en musiker väljer att förvirra sina fans på det här sättet, men hoppas att Tommy Nilsson fattat ett genomtänkt beslut. Det är inte bara han som riskerar sin trovärdighet, problemet är större än så.

Det är svårt nog ändå i dessa dagar att skilja reklam från marknadsföring. Att nöjesbilagor och och underhållningsprogram tar upp en artist när en ny skiva släpps är snarare regel än undantag, det är något vi räknar med. Men skriver tidningen om just det här samhällsproblemet för att man hittat en bra nyhet på egen hand, eller för att en stor välgörenhetsorganisation så lämpligt  just då kampanjar om ämnet? Tar fyra lokaltidningar samtidigt upp olika brev som statsministern skrivit till barn, eller har någon satt breven i händerna på dem för att styra intresset från annat?

Vi vet ofta inte, men vi kan ana, och förtroendet för medierna undergrävs kontinuerligt. Journalistiken och pr-branschen står närmare varandra än någonsin förr. Gränserna flyter ihop, och i sociala medier delar vi lika gärna länkar till roliga reklamfilmer på Youtube som intressanta nyheter. Allra helst är det den lättsamma snackisen vi hjälper till att sprida.

Om nu bluffen blir metoden att höras och nå ut i bruset, att bli delad och spridd. Vad betyder det för vårt förhållande till medierna, de blixtsnabba sociala och de traditionella som allt lydigare följer efter? Förtroendet kommer knappast att öka. Vad händer med ett samhälle där man inte kan lita på att något som sägs är sant?

Brit Stakston är kritisk både mot de medietyckande twittarna och mot journalisterna som för snabbt och okritiskt hänger på. Vems agenda twittrar du på, undrar hon, och det är en fråga nog många skulle behöva ställa sig. Själv blev jag fundersam när jag såg journalister och andra som borde vara mediekunniga först okritiskt hänga på twitterströmmen den första dagen, sedan förtjust uttrycka sin beundran för pr-tricket dagen efter, när det stod klart att de bivit lurade.

Det fanns en tid när det var fult att luras. Den hade sina poänger.

Annonser