Varför man inte ska jubla när Carl Bildt ringer

Det var inte särskilt förvånande att utrikesminister Carl Bildt inte velat svara på Ekots frågor i inslaget i morse, om varför han inte Sverige skrivit under ett uttalande om förbud mot kärnvapen. Han brukar vara svårflörtad.
Däremot var vi många som blev förvånade när han efter den sista Morgonekosändningen i stället ringde till – Ring P1.
Ingen skugga ska falla över Ring P1:s producent och programledare. Det redaktion finns inte som inte förtjust hugger när dagens snackis alldeles frivilligt flyger rakt i famnen på en. Programledaren Alexandra Pascalidou gjorde vad hon kunde. Men naturligtvis blir det en annan sorts intervju än om han ställt upp för en reporter som varit inläst på frågan, och i ett annat sammanhang än ett folkligt samtalsprogram där den som ringer in styr ämnesvalet.
Ekots chef Anne Lagercrantz var kritisk till Bildts mediestrategi, men berättade sedan i Ekots redaktionsblogg att man fått en ursäkt från pressekreteraren, som förklarat att det inte var en medveten strategi.

Det bästa sättet för Bildt och hans stab att bevisa att det stämmer, det måste väl rimligtvis vara att utrikesministern ställer upp på en intervju nästa gång Ekot eller någon annan nyhetsredaktion ringer. Att han inte fler gånger nobbar att svara på pålästa och insatta reportrars frågor, för att i stället välja att kommentera i en bekväm tv-soffa eller något annat folkligt och trivsamt sammanhang, där det är lätt att undvika allt obekvämt och bara svara på det man själv vill.

Men det som bekymrar mig mest är faktiskt de reaktioner jag sett idag, både från nyhetsredaktioner och från vissa twittrande journalister och andra i mediebranschen. Snabba nyhetsartiklar på webben vinklade på det faktum att Bildt ringt P1-programmet, medan kritiken mot hans agerande och hans svar på det kom i skymundan. På Twitter kallas kritik mot Bildts strategi  för ”skitnödig” och ”gnällig”.

Och jag undrar – begriper ni inte vad som håller på att hända? Ska granskande av ansvariga politiker i fortsättningen handla om trevliga samtal i direktsända soffor? Är kritiska frågor ”skitnödiga”?

Hu. Med sådana vänner behöver journalistiken inga fiender. Inte demokratin heller.

Det är fult att luras

Veckan började med en snackisrivstart i sociala medier. Musikern Tommy Nilsson meddelade att han skulle byta namn till Black för att markera en tuffare stil, ackompanjerat av en ganska illa kajalsminkad ny avatarbild på Twitter. En nyhet som inte överraskande engagerade. Så lätt att kommentera, att ironisera över, att dela och skicka vidare.

Efter ett tag kom också spekulationerna igång om vad som egentligen låg bakom det lite märkliga namnbytet. Ulrika Good var en av de första med att fundera över om det inte handlade om en reklamkampanj, och redan på tisdagen fick hon rätt. En ny chokladkaka med lakrits skulle lanseras. Och nu var det inte bara på Twitter och Facebook som det snackades, det blev både kvällstidningslöpsedel och pratprogramsinslag.

Troligen dracks det bubbel på reklambyrån och hos chokladfabrikanten, förhoppningsvis fick artisten bra betalt och draghjälp för sin skiva. Jag kan tycka att det är lite märkligt att en musiker väljer att förvirra sina fans på det här sättet, men hoppas att Tommy Nilsson fattat ett genomtänkt beslut. Det är inte bara han som riskerar sin trovärdighet, problemet är större än så.

Det är svårt nog ändå i dessa dagar att skilja reklam från marknadsföring. Att nöjesbilagor och och underhållningsprogram tar upp en artist när en ny skiva släpps är snarare regel än undantag, det är något vi räknar med. Men skriver tidningen om just det här samhällsproblemet för att man hittat en bra nyhet på egen hand, eller för att en stor välgörenhetsorganisation så lämpligt  just då kampanjar om ämnet? Tar fyra lokaltidningar samtidigt upp olika brev som statsministern skrivit till barn, eller har någon satt breven i händerna på dem för att styra intresset från annat?

Vi vet ofta inte, men vi kan ana, och förtroendet för medierna undergrävs kontinuerligt. Journalistiken och pr-branschen står närmare varandra än någonsin förr. Gränserna flyter ihop, och i sociala medier delar vi lika gärna länkar till roliga reklamfilmer på Youtube som intressanta nyheter. Allra helst är det den lättsamma snackisen vi hjälper till att sprida.

Om nu bluffen blir metoden att höras och nå ut i bruset, att bli delad och spridd. Vad betyder det för vårt förhållande till medierna, de blixtsnabba sociala och de traditionella som allt lydigare följer efter? Förtroendet kommer knappast att öka. Vad händer med ett samhälle där man inte kan lita på att något som sägs är sant?

Brit Stakston är kritisk både mot de medietyckande twittarna och mot journalisterna som för snabbt och okritiskt hänger på. Vems agenda twittrar du på, undrar hon, och det är en fråga nog många skulle behöva ställa sig. Själv blev jag fundersam när jag såg journalister och andra som borde vara mediekunniga först okritiskt hänga på twitterströmmen den första dagen, sedan förtjust uttrycka sin beundran för pr-tricket dagen efter, när det stod klart att de bivit lurade.

Det fanns en tid när det var fult att luras. Den hade sina poänger.

Det här med #näthatet

Nästan hela veckan har den gnagt i mig, diskussionen om #näthatet. Eller vad vi nu ska kalla det. Redan trailern för Uppdrag Granskings utmärkta program väckte en tung blandning av vrede och uppgivenhet, och samtidigt kunde jag inte låta bli att fundera kring hur man skulle kunna göra något åt eländet. Och ju längre diskussionen vindlade i sociala och andra medier, desto mer frustrerad blev jag.

Det blir alltid en sådan röra. Olika problem blandas ihop, och så alla dessa mer eller mindre märkliga utspel som inte alltid har så mycket med grundproblemen att göra. Samtidigt har många kloka människor redan skrivit så mycket förnuftigt.

Men nu kan jag ändå inte hålla mig. Så:

Det här handlar om flera saker samtidigt, både i Uppdrag Gransknings program och i diskussionen det startat. Hoten mot kvinnor som tar plats i offentligheten är en sak. Diskussionsklimatet i kommentarsfält och sociala medier delvis en annan. Hur vansinnigt upprörande de vidriga och ofta sexualiserade hoten än är, så skymmer de lite sikten om man vill prata om hur det ser ut i kommentarerna på våra större mediesajter, och vice versa. Kallar man allt man inte gillar för näthat och drar det över samma kam blir det bara otydligare.

Och de hoten mot kvinnor är ju inget nytt. I filmen om filosofen och författaren Hanna Arendt delar hennes sekreterare upp posten i olika högar. En mindre med beröm, en större med människor som kräver att hon ska sluta skriva, och en ganska stor med brev som på olika ”fantasifulla” sätt beskriver hur man ska ta livet av henne. Idag finns det fler sätt att hota på, och man kan tala om så många kan se hur man föraktar en annan människa. Men jag är rätt säker på att de flesta hot som är värda att tas på allvar inte skrivs i kommentarsfält, där man vet att de plockas bort snabbt. Min erfarenhet från bland annat Aftonbladet är att hot som upplevdes som riktigt allvarliga kom i mejl, eller möjligen i bloggar där kommentarerna förhandsmodererades, men där man kunde skriva anonymt. Hotaren kunde då räkna med att bli läst av bloggaren, att andra aldrig såg hotet hade ingen betydelse. Den som verkligen vill skrämmas behöver inte bli läst av många.

Diskussionsklimatet i kommentarer på mediesajter är ett annat problem. Alla vi som har fördjupat oss i den världen vet hur dyster läsning det ofta kan vara, med mer eller mindre organiserade floder av rasistiska och främlingsfientliga inlägg, med elaka påhopp på utpekade personer, med ändlösa tjafs i stället för försök till vettiga diskussioner. Och även här är kvinnor extra hårt utsatta, både som offentliga personer, som journalister och som deltagare i diskussionen. När en manlig skribent är en sopa som borde skärpa sig, så är en kvinnlig en ful jävla subba som fått för lite k*k. Tonen mot kvinnliga politiker är mycket hårdare och mer personligt kränkande än mot manliga. Men elakheter i kommentarer och ett allvarligt dödshot i ett mejl är inte samma sak, även om kvinnohatet speglas i båda.

Även i sociala medier som Twitter och Facebook, där många uppträder under eget namn, händer ungefär samma saker. När en kvinnlig reporter skrivit ett inredningsreportage som fick en hel del kritik (Teppanyaki-hällen, om ni minns den historien) talades det om att hon drabbades av näthat. Det handlade till största delen dels om elaka och inte särskilt välformulerade påhopp i anonyma kommentarer till artikeln, dels om mer välskrivna men minst lika elaka av inte alls anonyma branschkollegor på Twitter och Facebook. Man kan fundera lite över vilket som tog hårdast.

Jag har under några år läst om inte alla, så en väldigt stor del av de tusentals kommentarer som skrevs på aftonbladet.se varje dag. Riktigt hotfulla inlägg var sällsynta. Rasistiska och främlingsfientliga var ett större problem, antifeministiska män som saboterade varenda försök att diskutera problem ur genusperspektiv ett annat. Men det största problemet var grinigheter, elakheter, tjafs och otrevliga påhopp. Det fanns fina exempel på bra diskussioner som verkligen tillförde nya dimensioner till artiklarna, men alltför ofta dränktes de i en flod av gräl och ovidkommande konflikter. Trots att undersökningar visar att många läsare faktiskt tycker diskussioner i kommentarer kan vara viktiga och meningsfulla, så är samtidigt många missnöjda med kvalitén på dagens kommentarer. De som vill ha en högre nivå ger upp eller avstår från att delta, och nivån sjunker ännu mer.

Varför har det blivit så här? Jag kan se några huvudorsaker. En är bristen på engagemang från medieföretagen. Om man ska vara ärlig lanserades kommentarerna framför allt för att dra mer trafik till sajterna, utan egen redaktionell insats. Läsargenererat innehåll, som det så piggt kallas. Det fanns ingen vilja eller intresse av att satsa resurser för att redaktionerna skulle delta i samtalet. Bjuder man in till fest i gillestugan, dukar upp en fri bar och sedan inte bryr sig om att vara där och möta gästerna – ja, då är det kanske inte så konstigt om festen spårar ur.

Det fanns heller ingen vilja att på allvar lyssna på läsarnas synpunkter. Elakheter mot reportrar är en sak, men ofta handlade det faktiskt om kanske inte alltid så välformulerad men allvarligt menad kritik mot innehållet i artiklar eller krönikor. När den avfärdas som näthat talar man om för läsarna hur lite deras synpunkter betyder, och förstärker snarast misstron mot journalister och medieföretag.

En annan orsak är diskussionsklimatet i samhället i stort, och här tycker jag hela medieSverige bär skulden. Stora tidningar som lanserar bloggare som bygger sin karriär på att vara elaka mot andra, för att elakheter skapar rubriker och drar lönsamma klick. Journalistik som nästan alltid vinklas mot konflikter och motsättningar, där rubrikerna byggs på påhopp och vass kritik. En växande skara krönikörer som ständigt skruvar upp tonläget för att höras genom bruset.

Även public service-företagen är medskyldiga, med debattprogram där själva idén är att spetsa till konflikter så långt det är möjligt. Hellre ett ilsket gräl än ett samtal som kan leda till ökad förståelse, bara det ger fler tittare och lyssnare. Och ingen vill väl missa chansen att bygga sitt personliga varumärke med en syrligt formulerat tweet som retweetas av många? Det märkliga är egentligen att någon blir förvånad när publiken följer efter kändisbloggarna och twittrarna, krönikörerna och debattdeltagarna, och svarar med samma mynt.

Är det kört nu? Går det att rädda samtalet på nätet? Kanske och kanske inte. När det gäller mediesajterna tror jag fortfarande det går att ha vettiga och meningsfulla diskussioner, men det kräver en annan och seriösare satsning från redaktionerna. Framför allt måste man vara med själva. Delta i diskussionerna, svara på kritiska synpunkter så länge de är rimligt formulerade, visa att publikens synpunkter är viktiga, inte bara deras klickande, läsande och tittande. Ställ tydliga krav på nivån i diskussionerna, var konsekvent och transparent, ta bort inlägg och personer som bryter mot reglerna. Öppna inte för fler diskussioner än det finns resurser att hantera.

Eländen som HM:s totala misslyckande att hantera sin Facebooksida, som Uppdrag Granskning tog upp, är egentligen enklare. Med genomtänkta rutiner för att hantera sin närvaro i sociala medier och tydligt mandat för ansvariga att fatta beslut och att lyfta större frågor kommer man långt. Stora företag med många följare har definitivt resurser att göra rätt, bara de vill och förstår vad de behöver göra.

Hatet och hotfullheterna som frodas på sajter som Avpixlat och Flashback då? Går det att göra något åt? Jag vet inte. Jag har svårt att tro det. När de gäller dem känner jag mest bara förtvivlan.

Men om inga medieföretag längre orkar hålla sina egna sajter öppna för diskussion, så är risken att den flyttar till ställen där det blir ännu råare. Det kanske är bra för företagen, som slipper hantera något som aldrig blev så lönsamt, bara besvärligt. Frågan är om det är bra för samhället?

Och de vidriga hoten mot kvinnor som på något sätt tar plats i offentligheten, hur kan vi stoppa dem? Jag vet inte. Mer polisanmälningar, mer utredningsresurser, ändrad lagstiftning som gör det lättare att spåra förövare…

Troligtvis måste vi väl krossa patriarkatet också.