Varför man inte ska jubla när Carl Bildt ringer

Det var inte särskilt förvånande att utrikesminister Carl Bildt inte velat svara på Ekots frågor i inslaget i morse, om varför han inte Sverige skrivit under ett uttalande om förbud mot kärnvapen. Han brukar vara svårflörtad.
Däremot var vi många som blev förvånade när han efter den sista Morgonekosändningen i stället ringde till – Ring P1.
Ingen skugga ska falla över Ring P1:s producent och programledare. Det redaktion finns inte som inte förtjust hugger när dagens snackis alldeles frivilligt flyger rakt i famnen på en. Programledaren Alexandra Pascalidou gjorde vad hon kunde. Men naturligtvis blir det en annan sorts intervju än om han ställt upp för en reporter som varit inläst på frågan, och i ett annat sammanhang än ett folkligt samtalsprogram där den som ringer in styr ämnesvalet.
Ekots chef Anne Lagercrantz var kritisk till Bildts mediestrategi, men berättade sedan i Ekots redaktionsblogg att man fått en ursäkt från pressekreteraren, som förklarat att det inte var en medveten strategi.

Det bästa sättet för Bildt och hans stab att bevisa att det stämmer, det måste väl rimligtvis vara att utrikesministern ställer upp på en intervju nästa gång Ekot eller någon annan nyhetsredaktion ringer. Att han inte fler gånger nobbar att svara på pålästa och insatta reportrars frågor, för att i stället välja att kommentera i en bekväm tv-soffa eller något annat folkligt och trivsamt sammanhang, där det är lätt att undvika allt obekvämt och bara svara på det man själv vill.

Men det som bekymrar mig mest är faktiskt de reaktioner jag sett idag, både från nyhetsredaktioner och från vissa twittrande journalister och andra i mediebranschen. Snabba nyhetsartiklar på webben vinklade på det faktum att Bildt ringt P1-programmet, medan kritiken mot hans agerande och hans svar på det kom i skymundan. På Twitter kallas kritik mot Bildts strategi  för ”skitnödig” och ”gnällig”.

Och jag undrar – begriper ni inte vad som håller på att hända? Ska granskande av ansvariga politiker i fortsättningen handla om trevliga samtal i direktsända soffor? Är kritiska frågor ”skitnödiga”?

Hu. Med sådana vänner behöver journalistiken inga fiender. Inte demokratin heller.